This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
Freelance translator and/or interpreter, Verified site user
Data security
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
Services
Translation, Editing/proofreading
Expertise
Specializes in:
History
Government / Politics
Economics
Social Science, Sociology, Ethics, etc.
Philosophy
Religion
Science (general)
Psychology
Marketing / Market Research
Journalism
Rates
English to Swedish - Rates: 0.05 - 0.07 EUR per word / 20 - 30 EUR per hour Swedish to English - Rates: 0.05 - 0.07 EUR per word / 20 - 30 EUR per hour
English to Swedish: James Buchanan Nobel Prize Lecture "The Constitution of Economic Policy" (1986) General field: Social Sciences
Source text - English The Constitution of Economic Policy
I. Introduction
The science of public finance should always keep... political conditions clearly in mind. Instead of expecting guidance from a doctrine of taxation that is based on the political philosophy of by-gone ages, it should instead endeavor to unlock the mysteries of the spirit of progress and development. (Wicksell, p. 87.)1
On this of all occasions, I should be remiss if I failed to acknowledge the influence of that great Swede, Knut Wicksell, on my own work, an influence without which I should not be at this podium. Many of my contributions, and especially those in political economy and fiscal theory, might be described as varied reiterations, elaborations, and extensions of Wicksellian themes; this lecture is no exception.
One of the most exciting intellectual moments of my career was my 1948 discovery of Knut Wicksell's unknown and untranslated dissertation, Finanztheoretische Untersuchungen, buried in the dusty stacks of Chicago's old Harper Library. Only the immediate post-dissertation leisure of an academic novice allowed for the browsing that produced my own dramatic example of learning by serendipity. Wicksell's new principle of justice in taxation gave me a tremendous surge of self-confidence. Wicksell, who was an established figure in the history of economic ideas, challenged the orthodoxy of public finance theory along lines that were congenial with my own developing stream of critical consciousness. From that moment in Chicago, I took on the determination to make Wicksell's contribution known to a wider audience, and I commenced immediately a translation effort that took some time and considerable help from Elizabeth Henderson, before final publication.
Stripped to its essentials, Wicksell's message was clear, elementary, and self-evident. Economists should cease proffering policy advice as if they were employed by a benevolent despot, and they should look to the structure within which political decisions are made. Armed with Wicksell, I, too, could dare to challenge the still-dominant orthodoxy in public finance and welfare economics. In a preliminary paper, I called upon my fellow economists to postulate some model of the state, of politics, before proceeding to analyse the effects of alternative policy measures. I urged economists to look at the "constitution of economic polity," to examine the rules, the constraints within which political agents act. Like Wicksell, my purpose was ultimately normative rather than antiseptically scientific. I sought to make economic sense out of the relationship between the individual and the state before proceeding to advance policy nostrums.
Wicksell deserves the designation as the most important precursor of modern public-choice theory because we find, in his 1896 dissertation, all three of the constitutive elements that provide the foundations of this theory: methodological individualism, homo economicus, and politics-as-exchange. I shall discuss these elements of analytical structure in the sections that follow. In Section V, I integrate these elements in a theory of economic policy. This theory is consistent with, builds upon, and systematically extends the traditionally accepted principles of Western liberal societies. The implied approach to institutional-constitutional reform continues, however, to be stubbornly resisted almost a century after Wicksell's seminal efforts. The individual's relation to the state is, of course, the central subject matter of political philosophy. Any effort by economists to shed light on this relationship must be placed within this more comprehensive realm of discourse.
II. Methodological Individualism
If utility is zero for each individual member of the community, the total utility for the community cannot be other than zero. (Wicksell, p. 77.)
The economist rarely examines the presuppositions of the models with which he works. The economist simply commences with individuals as evaluating, choosing, and acting units. This starting point for analysis necessarily draws attention to the choice or decision environment for the individuals who must make selections from among the alternatives. Regardless of the possible complexity of the processes or institutional structures from which outcomes emerge, the economist focusses on individual choices. In application to market or private-sector interactions, this procedure is seldom challenged. Individuals, as buyers and sellers of ordinary (legally tradable) goods and services are presumed able to choose in accordance with their own preferences, whatever these may be, and the economist does not feel himself obliged to inquire deeply into the content of these preferences (the arguments in individuals' utility functions). Individuals themselves are the sources of evaluation, and the economist's task is to offer an explanation-understanding of the process through which these unexamined preferences are ultimately translated into a complex outcome pattern.
The eighteenth century discovery that, in an institutional framework that facilitates voluntary exchanges among individuals, this process generates results that might be evaluated positively, produced "economics", as an independent academic discipline or science. The relationship between the positivelyvalued results of market processes and the institutional characteristics of these processes themselves emerged as a source of ambiguity when "the market" came to be interpreted functionally, as if something called "the economy" existed for the purpose of value maximization. Efficiency in the allocation of resources came to be defined independently of the processes through which individual choices are exercised.
Given this subtle shift toward a teleological interpretation of the economic process, it is not surprising that politics, or governmental process, was similarly interpreted. Furthermore, a teleological interpretation of politics had been, for centuries, the dominating thrust of political theory and political philosophy. The interpretations of "the economy" and "the polity" seemed, therefore, to be mutually compatible in the absence of inquiry into the fundamental difference in the point of evaluation. There was a failure to recognize that individuals who choose and act in the market generate outcomes that, under the specified constraints, can be judged to be value-maximizing for participating individuals, without the necessity of introducing an external evaluative criterion. The nature of the process itself insures that individual values are maximized. This "value maximization" perspective cannot be extended from the market to politics since the latter does not directly embody the incentive compatible structure of the former. There is no political counterpart to Adam Smith's invisible hand. It is not, therefore, surprising that the attempts by Wicksell and other continental European scholars to extend economic theory to the operation of the public sector remained undeveloped for so many years.
An economic theory that remains essentially individualistic need not have become trapped in such a methodological straight jacket. If the maximization exercise is restricted to explanation-understanding of the individual who makes choices, and without extension to the economy as an aggregation, there is no difficulty at all in analyzing individual choice behavior under differing institutional settings and in predicting how these varying settings will influence the outcomes of the interaction processes. The individual who chooses between apples and oranges remains the same person who chooses between the levers marked "Candidate A" and "Candidate B" in the polling booth. Clearly, the differing institutional structures may, themselves, affect choice behavior. Much of modern public choice theory explains these relationships. But my point here is the more basic one to the effect that the choice behavior of the individual is equally subject to the application of analysis in all choice environments. Comparative analysis should allow for predictions of possible differences in the characteristics of the results that emerge from market and political structures of interaction. These predictions, as well as the analysis from which they are generated, are totally devoid of normative content.
III. Homo Economicus
... neither the executive nor the legislative body, and even less the deciding majority in the latter, are in reality ... what the ruling theory tells us they should be. They are not pure organs of the community with no thought other than to promote the common weal.
... members of the representative body are, in the overwhelming majority of cases, precisely as interested in the general welfare as are their constituents, neither more nor less. (Wicksell, pp. 86, 87.)
This analysis can yield a limited set of potentially falsifiable hypotheses without prior specification of the arguments in individual utility functions. If, however, predictions are sought concerning the effects of shifts in constraints on choice behavior, some identification and signing of these arguments must be made. With this step, more extensive falsifiable propositions may be advanced. For example, if both apples and oranges are positively valued "goods," then, if the price of apples falls relative to that of oranges, more apples will be purchased relative to oranges; if income is a positively valued "good," and, then, if the marginal rate of tax on income source A increases relative to that on income source B, more effort at earning income will be shifted to source B; if charitable giving is a positively valued "good," then, if charitable gifts are made tax deductible, more giving will be predicted to occur; if pecuniary rents are positively valued, then, if a political agent's discretionary power to distribute rents increases, individuals hoping to secure these rents will invest more resources in attempts to influence the agent's decisions. Note that the identification and signing of the arguments in the utility functions takes us a considerable way toward operationalization without prior specification of the relative weights of the separate arguments. There is no need to assign net wealth or net income a dominating motivational influence on behavior in order to produce a fully operational economic theory of choice behavior, in market or political interaction.
In any extension of the model of individual rational behavior to politics, this difference between the identification and signing of arguments on the one hand and the weighting of these arguments on the other deserves further attention. Many critics of the "economic theory of politics" base their criticisms on the presumption that such theory necessarily embodies the hypothesis of net wealth maximization, an hypothesis that they observe to be falsified in many situations. Overly zealous users of this theory may have sometimes offered grounds for such misinterpretation on the part of critics. The minimal critical assumption for the explanatory power of the economic theory of politics is only that identifiable economic self-interest (e.g., net wealth, income, social position) is a positively valued "good" to the individual chooses. This assumption does not place economic interest in a dominating position and it surely does not imply imputing evil or malicious motives to political actors; in this respect the theory remains on all fours with the motivational structure of the standard economic theory of market behavior. The differences in the predicted results stemming from market and political interaction stem from differences in the structures of these two institutional settings rather than from any switch in the motives of persons as they move between institutional roles.
IV. Politics as Exchange
It would seem to be a blatant injustice if someone should be forced to contribute toward the costs of some activity which does not further his interests or may even be diametrically opposed to them. (Wicksell, p. 89.)
Individuals choose, and as they do so, identifiable economic interest is one of the "goods" that they value positively, whether behavior takes place in markets or in politics. But markets are institutions of exchange; persons enter markets to exchange one thing for another. They do not enter markets to further some supra-exchange or supra-individualistic result. Markets are not motivationally functional; there is no conscious sense on the part of individual choosers that some preferred aggregate outcome, some overall "allocation" or "distribution" will emerge from the process.
The extension of this exchange conceptualization to politics counters the classical prejudice that persons participate in politics through some common search for the good, the true, and the beautiful, with these ideals being defined independently of the values of the participants as these might or might not be expressed by behavior. Politics, in this vision of political philosophy, is instrumental to the furtherance of these larger goals.
Wicksell, who is followed in this respect by modern public choice theorists, would have none of this. The relevant difference between markets and politics does not lie in the kinds of values/interests that persons pursue, but in the conditions under which they pursue their various interests. Politics is a structure of complex exchange among individuals, a structure within which persons seek to secure collectively their own privately defined objectives that cannot be efficiently secured through simple market exchanges. In the absence of individual interest, there is no interest. In the market, individuals exchange apples for oranges; in politics, individuals exchange agreed-on shares in contributions toward the costs of that which is commonly desired, from the services of the local fire station to that of the judge.
This ultimately voluntary basis for political agreement also counters the emphasis on politics as power that characterizes much modern analysis. The observed presence of coercive elements in the activity of the state seems difficult to reconcile with the model of voluntary exchange among individuals. We may, however, ask: Coercion to what purpose? Why must individuals subject themselves to the coercion inherent in collective action? The answer is evident. Individuals acquiesce in the coercion of the state, of politics, only if the ultimate constitutional "exchange" furthers their interests. Without some model of exchange, no coercion of the individual by the state is consistent with the individualistic value norm upon which a liberal social order is grounded.
V. The Constitution of Economic Policy
... whether the benefits of the proposed activity to the individual citizens would be greater than its cost to them, no one can judge this better than the individuals themselves. (Wicksell, p. 79.)
The exchange conceptualization of politics is important in the derivation of a normative theory of economic policy. Improvement in the workings of politics is measured in terms of the satisfaction of that which is desired by individuals, whatever this may be, rather than in terms of moving closer to some externally-defined, supra-individualistic ideal. That which is desired by individuals may, of course, be common for many persons, and, indeed, the difference between market exchange and political exchange lies in the sharing of objectives in the later. The idealized agreement on the objectives of politics does not, however, allow for any supersession of individual evaluation. Agreement itself emerges, again conceptually, from the revealed choice behavior of individuals. Commonly shared agreement must be carefully distinguished from any externally-defined definition or description of that "good" upon which persons "should agree".
The restrictive implications for a normative theory of economic policy are severe. There is no criterion through which policy may be directly evaluated. An indirect evaluation may be based on some measure of the degree to which the political process facilitates the translation of expressed individual preferences into observed political outcomes. The focus of evaluative attention becomes the process itself, as contrasted with end-state or outcome patterns. "Improvement" must, therefore, be sought in reforms in process, in institutional change that will allow the operation of politics to mirror more accurately that set of results that are preferred by those who participate. One way of stating the difference between the Wicksellian approach and that which is still orthodoxy in normative economics is to say that the constitution of policy rather than policy itself becomes the relevant object for reform. A simple game analogy illustrates the difference here. The Wicksellian approach concentrates on reform in the rules, which may be in the potential interest of all players, as opposed to improvement in strategies of play for particular players within defined or existing rules.
In the standard theory of choice in markets, there is little or no concern with the constitution of the choice environment. We simply presume that the individual is able to implement his preferences; if he wants to purchase an orange, we presume that he can do so. There is no institutional barrier between the revealed expression of preference and direct satisfaction. Breakdown of failure in the market emerges, not in the translation of individual preferences into outcomes, but in the possible presentation of some choosers with alternatives that do not correspond to those faced by others in the exchange nexus. "Efficiency" in market interaction is insured if the participants are faced with the same choice options.
In political exchange, there is no decentralized process that allows "efficiency" to be evaluated deontologically, akin to the evaluation of a market. Individuals cannot, by the nature of the goods that are collectively "purchased" in politics, adjust their own behavior to common terms of trade. The political analogue to decentralized trading among individuals must be that feature common over all exchanges, which is agreement among the individuals who participate. The unanimity rule for collective choice is the political analogue to freedom of exchange of partitionable goods in markets.
It is possible, therefore, to evaluate politics independently of results only by ascertaining the degree of correspondence between the rules of reaching decisions and the unique rule that would guarantee "efficiency," that of unanimity or agreement among all participants. If, then, "efficiency" is acknowledged to be the desired criterion, again as interpreted here, normative improvement in process is measured by movement toward the unanimity requirement. It is perhaps useful to note, at this point, that Wicksell's own characterization of his proposals in terms of "justice" rather than "efficiency" suggests the precise correspondence of these two norms in the context of voluntary exchange.
Politics as observed remains, of course, far from the idealized collective-cooperative exchange that the unanimity rule would implement. The political equivalent to transactions cost makes them pursuit of idealized "efficiency" seem even more out of the bounds of reason than the analogous pursuit in markets. But barriers to realization of the ideal do not imply rejection of the benchmark definition of the ideal itself. Instead, such barriers are themselves incorporated into a generalized "calculus of consent".
Wicksell himself did not go beyond advocacy of reform in legislative decision structures. He proposed a required linking of spending and financing decisions, and he proposed that a quasi-unanimity rule be introduced for noncommitted outlays. Wicksell did not consciously extend his analysis to constitutional choice, to the choice of the rules within which ordinary politics is to be allowed to operate. His suggested reforms were, of course, constitutional, since they were aimed to improve the process of decision making. But his evaluative criterium was restricted to the matching of individual preferences with political outcomes in particularized decisions, rather than over any sequence.
It is perhaps worth noting that Wicksell himself did not look upon his suggested procedural reforms as restrictive. By introducing greater flexibility into the tax-share structure, Wicksell predicted the potential approval of spending programs that would continue to be rejected under rigid taxing arrangements. Critics have, however, interpreted the Wicksellian unanimity constraint to be restrictive, and especially as compared to the extended activity observed in ordinary politics. This restrictive interpretation was perhaps partially responsible for the continued failure of political economists to recognize his seminal extension of the efficiency norm to the political sector. Such restrictiveness is very substantially reduced, and, in the limit, may be altogether eliminated, when the unanimity criterion is shifted one stage upward, to the level of potential agreement on constitutional rules within which ordinary politics is to be allowed to operate. In this framework, an individual may rationally prefer a rule that will, on particular occasions, operate to produce results that are opposed to his own interests. The individual will do so if he predicts that, on balance over the whole sequence of "plays," his own interests will be more effectively served than by the more restrictive application of the Wicksellian requirement in-period. The in-period Wicksellian criterion remains valid as a measure of the particularized efficiency of the single decision examined. But the in-period violation of the criterion does not imply the inefficiency of the rule so long as the later is itself selected by a constitutional rule of unanimity.2
As noted, the shift of the Wicksellian criterion to the constitutional stage of choice among rules also serves to facilitate agreement, and, in the limiting case, may remove altogether potential conflicts among separate individual and group interests. To the extent that the individual reckons that a constitutional rule will remain applicable over a long sequence of periods, with many in-period choices to be made, he is necessarily placed behind a partial "veil of uncertainty" concerning the effects of any rule on his own predicted interests. Choice among rules will, therefore, tend to be based on generalizable criteria of fairness, making agreement more likely to occur than when separable interests are more easily identifiable.
The political economist who operates from within the Wicksellian research program, as modified, and who seeks to offer normative advice, must, of necessity, concentrate on the process or structure within which political decisions are observed to be made. Existing constitutions, or structures or rules, are the subject of critical scrutiny. The conjectural question becomes: Could these rules have emerged from agreement by participants in an authentic constitutional convention? Even here, the normative advice that is possible must be severely circumscribed. There is no external set of norms that provides a basis for criticism. But the political economist may, cautiously, suggest changes in procedures, in rules, that may come to command general assent. Any suggested change must be offered only in the provisional sense, and, importantly, it must be accompanied by a responsible recognition of political reality. Those rules and rules changes worthy of consideration are those that are predicted to be workable within the politics inhabited by ordinary men and women, and not those that are appropriate only for idealized, omniscient, and benevolent beings. Policy options must remain within the realm of the feasible, and the interests of political agents must be recognized as constraints on the possible.
VI. Constitutionalism and Contractarianism
The ultimate goal ... is equality before the law, greatest possible liberty, and the economic well-being and peaceful cooperation of all people. (Wicksell, p. 88.)
As the basic Wicksellian construction is shifted to the choice among rules or constitutions and as a veil of uncertainty is utilized to facilitate the potential bridging of the difference between identifiable and general interest, the research program in political economy merges into that of contractarian political philosophy, both in its classical and modern variations. In particular, my own approach has affinities with the familiar construction of John Rawls, who utilizes the veil of ignorance along with the fairness criterion to derive principles ofjustice that emerge from a conceptual contractual agreement at a stage prior to the selection of a political constitution.
Because of his failure to shift his own analytical construction to the level of constitutional choice, Wicksell was confined to evaluation of the political process in generating current allocative decisions. He was unable, as he quite explicitly acknowledged, to evaluate political action involving either prior commitments of the state, for example, the financing of interest on public debt, or fiscally implemented transfers of incomes and wealth among persons and groups. Distributional questions remain outside the Wicksellian evaluative exercise, and because they do so, we locate another source of the long-continued and curious neglect of the fundamental analytical contribution. With the shift to the constitutional stage of politics, however, this constraint is at least partially removed. Behind a sufficiently thick veil of uncertainty and/or ignorance, contractual agreement on rules that allow for some in-period fiscal transfers seems clearly to be possible. The precise features of a constitutionally-approved transfer structure cannot, of course, be derived independently because of the restriction of evaluative judgment to the process of constitutional agreement. In this respect, the application is fully analogous to Wicksell's unwillingness to lay down specific norms for tax sharing independently of the process of agreement. Any distribution of tax shares generating revenues sufficient to finance the relevant spending project passes Wicksell's test, provided only that it meets with general agreement. Analogously, any set of arrangements for implementing fiscal transfers, in-period, meets the constitutional stage Wicksellian test, provided only that it commands general agreement.
This basic indeterminacy is disturbing to political economists or philosophers who seek to be able to offer substantive advice, over and beyond the procedural limits suggested. The constructivist urge to assume a role as social engineer, to suggest policy reforms that "should" or "should not" be made, independently of any revelation of individuals' preferences through the political process, has simply proved too strong for many to resist. The scientific integrity dictated by consistent reliance on individualistic values has not been a mark of modern political economy.
The difficulty of maintaining such integrity is accentuated by the failure to distinguish explanatory and justificatory arguments, a failure that has described the position of almost all critics of social contract theories of political order. We do not, of course, observe the process of reaching agreement on constitutional rules, and the origins of the rules that are in existence at any particular time and in any particular polity cannot satisfactorily be explained by the contractarian model. The purpose of the contractarian exercise is not explanatory in this sense. It is, by contrast, justificatory in that it offers a basis for normative evaluation. Could the observed rules that constrain the activity of ordinary politics have emerged from agreement in constitutional contract? To the extent that this question can be affirmatively answered we have established a legitimating linkage between the individual and the state. To the extent that the question prompts a negative response, we have a basis for normative criticism of the existing order, and a criterion for advancing proposals for constitutional reform.4
It is at this point, and this point only, that the political economist who seeks to remain within the normative constraints imposed by the individualistic canon may enter the ongoing dialogue on constitutional policy. The deficitfinancing regimes in modern Western democratic polities offer the most dramatic example. It is almost impossible to construct a contractual calculus in which representatives of separate generations would agree to allow majorities in a single generation to finance currently-enjoyed public consumption through the issue of public debt that insures the imposition of utility losses or later generations of taxpayers. The same conclusion applies to the implicit debt obligations that are reflected in many of the intergenerational transfer programs characteristic of the modern welfare state.
The whole contractarian exercise remains empty if the critical dependence of politically-generated results upon the rules that constrain political action is denied. If end states are invariant over shifts in constitutional structure, there is no role for constitutional political economy. On the other hand, if institutions do, indeed, matter, the role is well defined. Positively, this role involves analysis of the working properties of alternative sets of constraining rules. In a game theoretic analogy, this analysis is the search for solutions of games, as the latter are defined by sets of rules. Normatively, the task for the constitutional political economist is to assist individuals, as citizens who ultimately control their own social order, in their continuing search for those rules of the political game that will best serve their purposes, whatever these might be.
In 1987, the United States celebrates the bicentennial anniversary of the constitutional convention that provided the basic rules for the American political order. This convention was one of the very few historical examples in which political rules were deliberately chosen. The vision of politics that informed the thinking of James Madison was not dissimilar, in its essentials, from that which informed Knut Wicksell's less comprehensive, but more focussed, analysis of taxation and spending. Both rejected any organic conception of the state as superior in wisdom, to the individuals who are its members. Both sought to bring all available scientific analysis to bear in helping to resolve the continuing question of social order: How can we live together in peace, prosperity, and harmony, while retaining our liberties as autonomous individuals who can, and must, create our own values?
Translation - Swedish Den ekonomiska politikens konstitution
1. Inledning
Läran om offentliga finanser borde alltid [...] ha politiska villkor i åtanke. Istället för att förvänta sig vägledning från en skattedoktrin baserad på forna tiders politiska filosofi, borde den istället sträva efter att lösa gåtorna om framstegs- och utvecklingsandan.
Vid ett tillfälle som detta skulle det vara klandervärt om jag försummade att nämna det inflytande som den framstående svensken Knut Wicksell haft på mitt eget arbete – ett inflytande utan vars hjälp jag inte skulle ha stått vid detta podium. Många av mina studier, och särskilt de inom politisk ekonomi och skatteteori, skulle kunna ses som olika upprepningar, utvecklingar och omarbetningar av wicksellska teman. Denna föreläsning är inget undantag.
Ett av de mest spännande ögonblicken i min karriär, intellektuellt sett, var när jag 1948 upptäckte Knut Wicksells då okända och oöversatta avhandling Finanztheoretische Untersuchungen begraven i de dammiga samlingarna i Chicagos gamla Harper Library. Det var den plötsliga fritid som en nyutsprungen akademiker har direkt efter sin disputation som gjorde att jag hade tid att strosa runt i biblioteket, och detta kom att bli mitt egna dramatiska exempel på slumpens roll vid lärande. Wicksells nya princip rörande rättvis beskattning gav mitt självförtroende ett enormt uppsving. Wicksell, som var en etablerad akademiker inom den ekonomiska idéhistorien, utmanade de gängse tankarna inom teoribildningen kring offentliga finanser på ett sätt som stämde överens med mina egna kritiska tankebanor. Från och med det ögonblicket i Chicago, bestämde jag mig för att presentera Wicksell för en större publik och började omedelbart arbeta med att översätta hans verk. Efter en tid, och efter en hel del hjälp av Elizabeth Henderson, kunde det till slut publiceras.
I sin avskalade form var Wicksells budskap tydligt, grundläggande och självklart. Nationalekonomer borde sluta ge råd rörande politik som om de vore anställda av en välvillig diktator, utan de borde istället analysera de strukturer inom vilka politiska beslut fattas. Med Wicksell vid min sida kunde även jag våga mig på att utmana den renlärighet som fortfarande existerade inom både välfärdsekonomi som inom läran om offentlig ekonomi. I en tidig artikel (1949) uppmanade jag mina kollegor att utarbeta någon sorts modell av staten, av politiken, innan de fortsatte med att analysera effekterna av olika politiska åtgärder. Jag bad alla nationalekonomer att titta på ”den ekonomiska politikens konstitution” och att undersöka de regler och begränsningar som politiska aktörer arbetar inom. I likhet med Wicksell var mitt syfte till syvende och sist normativt och inte sterilt vetenskapligt. Jag försökte förstå relationen mellan individen och staten från ett ekonomiskt perspektiv innan jag skulle kunna ge några patentlösningar rörande policy.
Wicksell förtjänar att betraktas som den viktigaste föregångaren till den moderna public choice-teorin, eftersom vi finner - redan i hans avhandling från 1896 - de tre grundläggande beståndsdelar som utgör grunden för denna teori: metodologisk individualism, homo economicus och politik-som-utbyte. Jag kommer att diskutera dessa analytiska beståndsdelar i de följande sektionerna. I avsnitt fem sammanför jag dessa beståndsdelar till en teori om ekonomisk politik. Denna teori stämmer överens med, bygger vidare på och utvidgar systematiskt traditionellt accepterade principer i liberala västerländska samhällen. Många fortsätter dock att motsätta sig den ansats för institutionella/konstitutionella reformer som antyds, trots att nästan ett sekel har förflutit sedan Wicksells banbrytande arbete. Individens relation till staten är självfallet ett centralt ämne inom politisk filosofi. Alla försök av nationalekonomer att förstå detta förhållande måste äga rum inom denna mer omfattande diskurs.
2. Metodologisk individualism
Om nyttan hos varje individ i ett samhälle är noll, kan detta samhälles totala nytta inte vara något annat än noll.
Nationalekonomen undersöker sällan de bakomliggande antagandena i de modeller han använder. Han börjar helt enkelt med att se individer som enheter som utvärderar, väljer och agerar. Denna analytiska utgångspunkt lägger nödvändigtvis fokus på den kontext där individer väljer eller beslutar utifrån de alternativ som ges. Oavsett de möjligtvis komplexa processerna eller institutionella strukturerna där utfall äger rum, fokuserar ekonomen på individuella val. Detta förfarande ifrågasätts sällan när det används för att analysera marknaden eller interaktioner i den privata sektorn. Individer, i egenskap av köpare och säljare av vanliga (legalt handlade) varor och tjänster antas kunna välja utifrån sina egna preferenser, vilka de än må vara, och ekonomen känner sig inte tvingad att mer ingående analysera vad dessa preferenser består av (innehållet i enskilda personer nyttofunktioner). Individerna gör själva sina värderingar, och det är ekonomens uppgift att erbjuda förklaring/förståelse av processen genom vilken dessa outforskade preferenser slutgiltigt översätts till ett komplext utfallsmönster.
På 1700-talet gjordes upptäckten att denna process - om den äger rum i ett institutionellt ramverk som främjar frivilliga utbyten mellan individer - genererar resultat som kan ses som positiva. Denna upptäckt kom att lägga grunden för ”nationalekonomi” som en självständig vetenskapsgren. Förhållandet mellan marknadsprocessernas resultat, som sågs som positiva, och de institutionella egenskaperna hos dessa processer kom att bli en källa till osäkerhet när ”marknaden” tolkades funktionellt, som om något med benämningen ”ekonomin” existerade enbart för att maximera nytta. Effektivitet när det gällde allokeringen av resurser kom att definieras oberoende av de processer genom vilka individuella val äger rum.
Med tanke på denna subtila förändring av fokus mot en teleologisk förklaring av den ekonomiska processen är det knappast förvånande att politik, eller statliga processer, kom att ses på ett liknande sätt. Den teleologiska modellen av politik hade för övrigt även varit den rådande tanken inom politisk teori och filosofi i århundraden. Dessa tolkningar av ”ekonomin” och ”statsskicket” sågs därför som ömsesidigt förenliga på grund av att frågan om grundläggande skillnader i hur de skulle analyseras ännu inte hade väckts. Det fanns ingen insikt om att individer som agerar och väljer på marknaden generar utfall som, under specificerade villkor, kan bedömas vara nyttomaximerande för individerna i fråga, utan att för den skull behöva introducera något externt utvärderingskriterium. Själva processens beskaffenhet försäkrar oss om att individuell nytta maximeras. Detta ”värdemaximerande” perspektiv kan inte utvidgas från marknaden till politiken, eftersom politiken inte innefattar marknadens incitamentskompatibilitet. Det finns ingen politisk motsvarighet till Adam Smiths osynliga hand. På grund av detta är det knappast förvånande att de försök som gjordes av Wicksell och andra europeiska akademiker att utvidga ekonomisk teori till att innefatta den offentliga sektorn förblev så pass outvecklade under så lång tid.
En ekonomisk teori som i huvudsak förblir individualistisk hade inte behövt fastna i en sådan metodologisk tvångströja. Om maximeringsansatsen begränsas till förklaring/förståelse av individen som gör val, utan att utvidga ansatsen till ekonomin på aggregerad nivå, kan man utan svårighet analysera individuellt beteende i olika institutionella miljöer samt förutsäga hur dessa olika miljöer kommer att påverka utfallen i de olika interaktionerna. Individen som väljer mellan äpplen eller apelsiner förblir samma person som väljer mellan ”kandidat A” och ”kandidat B” i valbåset. Helt klart kan olika institutionella strukturer i sig själva påverka valbeteende. Det finns mycket skrivet inom public choice-teori som förklarar dessa förhållanden. Men min egen poäng i detta sammanhang är det mer grundläggande att individens valbeteende är lika fruktbart att analysera i samtliga miljöer där beslut äger rum. Komparativa analyser bör ge utrymme för förutsägelser om möjliga skillnader mellan de resultat som uppstår från interaktion i politiska och marknadsmässiga strukturer. Dessa förutsägelser, liksom de analyser från vilka de dras, har inga som helst normativa beståndsdelar.
3. Homo economicus
[...] varken regeringen eller parlamentet, och till ännu mindre grad den beslutande majoriteten i det sistnämnda, är i verkligheten [...] vad den gängse teorin säger att de borde vara. De är inte samhällets rena redskap, ensidigt inriktade på att främja den gemensamma välfärden.
[...] ledamöterna i parlamentet är i de allra flesta fall precis lika intresserade av den allmänna välfärden som deras väljare, varken mer eller mindre.
Denna analys kan ge upphov till ett begränsat antal potentiellt falsifierbara hypoteser om man inte först anger innehållet i de individuella nyttofunktionerna. Om man, å andra sidan, vill ha förutsägelser om hur förändrade restriktioner påverkar valbeteendet, måste variablerna i viss mån identifieras och deras positiva eller negativa tecken anges. I och med detta är det möjligt att presentera mer utförliga, falsifierbara påståenden. Om både äpplen och apelsiner, till exempel, är positivt värderade ”varor”, följer det att om priset på äpplen faller i förhållande till apelsiner, kommer förhållandevis fler äpplen att säljas jämfört med apelsiner. Om inkomst är en positivt värderad ”vara” och marginalskatten på inkomstkälla A ökar i förhållande till inkomstkälla B, kommer mer energi läggas på att få inkomst genom källa B. Om välgörenhet är en positivt värderad ”vara”, kan man förutspå fler donationer om det är möjligt att göra skatteavdrag för välgörenhet. Om transfereringar av pengar värderas positivt, och om en politisk aktör får större möjlighet att utföra sådana, kommer individer som hoppas kunna få del av dessa att investera mer resurser för att påverka denne aktörs beslut. Lägg märke till att i och med att vi identifierar och ger beteckningar till variablerna i nyttofunktionerna är vi ett bra steg på vägen mot en operationalisering, utan att först behöva ange de olika variablernas relativa tyngd. Man behöver inte åsätta nettoförmögenhet eller nettoinkomst ett dominerande inflytande på beteende för att kunna utveckla en fullt fungerande ekonomisk teori rörande valbeteende, vare sig på marknaden eller inom politiken.
Om man utvidgar modellen om rationellt individuellt beteende till politiken, måste denna skillnad i hur argument i nyttofunktionen bestäms, å ena sidan, och den vikt man ger dessa argument, å andra sidan, ytterligare uppmärksammas. Många som varit kritiska till ”den ekonomiska teorin om politik” baserar sin kritik på antagandet att en sådan teori nödvändigtvis måste vara ett uttryck för hypotesen om nyttomaximerande – en hypotes de ser som motbevisad i många sammanhang. En del överdrivet nitiska anhängare till denna teori har ibland givit grund för sådana missförstånd. Det minsta möjliga antagandet när det gäller den förklarande kraften hos den ekonomiska teorin om politik är helt enkelt att identifierbart ekonomiskt egenintresse (till exempel förmögenhet, inkomst, social status) är en positivt värderad ”vara” för den individ som väljer. Detta antagande definierar inte ekonomiskt intresse som det allra viktigaste, och det tillskriver definitivt inga onda eller illasinnade motiv hos de politiska aktörerna. I detta avseende stämmer denna teori överens med ekonomiska standardteorier för marknadsbeteende. Skillnaderna mellan de förutspådda resultaten på marknaden eller i politiken kommer sig från skillnader i dessa institutionella miljöers strukturer, och inte från någon förändring i motiven hos de individer som rör sig mellan dessa två miljöer.
4. Politik som utbyte
Det kan tyckas vara en uppenbar orättvisa om någon tvingas bidra med pengar till någon aktivitet som inte gagnar hans intressen, eller till och med är deras raka motsats.
Individer gör val och i samband med att de gör det, blir ekonomiska intressen en av de ”varor” de värderar positivt, oavsett om detta valbeteende äger rum inom marknaden eller politiken. Men marknader är institutioner där utbyte äger rum – individer använder sig av marknader för att byta en sak mot en annan. De använder sig inte av marknader för att främja sådant som står över utbyten eller individualism. Marknader är ingen funktion av diverse motiv. Det finns med andra ord inte någon övergripande medvetenhet bland marknadens användare om något önskat gemensamt utfall – att någon allomfattande ”allokering” eller ”fördelning” kommer att uppstå under processens gång.
Utvidgandet av detta tankesätt, att mänsklig interaktion handlar om utbyte, till politikens sfär går emot den klassiska förutfattade meningen att människor ger sig in i politiken på jakt efter något gemensamt mål om det goda, sanna och vackra. Dessa ideal definieras oberoende av deltagarnas värderingar, oavsett om dessa manifesterar sig genom beteende eller inte. I denna vision inom politisk filosofi är politiken av avgörande betydelse för att främja dessa mål.
Wicksell, som i detta avseende får medhåll från moderna public choice-teoretiker, trodde inte en sekund på detta. Den relevanta skillnaden mellan marknader och politiken ligger inte i vilka sorts värderingar/intressen individerna söker, utan under vilka förhållanden de kan sträva efter sina olika intressen. Politik är ett ramverk för komplext utbyte mellan individer – ett ramverk inom vilket individer försöker att kollektivt säkra egna personliga mål som inte kan uppnås genom enkla utbyten på marknaden. Det finns inga intressen som inte är individuella. Inom marknaden byter individer äpplen mot apelsiner. Inom politiken byter individer överenskomna andelar i bidrag till det som önskas gemensamt, alltifrån den lokala brandstationen till den lokala tingsrätten.
Detta, i slutändan, frivilliga grundval för politiska överenskommelser går också stick i stäv med den tonvikt på politik som makt som dominerar en stor del av modern analys. Den närvaro av tvång man kan se i många av statens aktiviteter kan ses som svår att förena med modellen ovan om frivilligt utbyte mellan individer. Vi kan dock ställa oss frågan: tvång i vilket syfte? Varför måste individer underkasta sig det tvång som finns inneboende i kollektiva åtaganden? Svaret är självklart. Individer väljer enbart att acceptera statens tvång om det slutgiltiga konstitutionella ”utbytet” gynnar deras egna intressen. Utan någon form av utbyte stämmer inget statligt tvång gentemot individen överens med den individualistiska värdenorm som är grunden för den liberala samhällsordningen.
5. Den ekonomiska politikens konstitution
[...] det finns inga personer som bättre än individerna själva kan bedöma om fördelarna med en föreslagen aktivitet överväger kostnaderna för dem.
Att föreställa sig politik som utbyte är viktigt när man ska härleda en normativ teori för ekonomisk politik. Förbättringar av hur politiken fungerar mäts utifrån hur väl det som individer önskar sig, vad än detta är, tillfredsställs, inte av om politiken kommit närmare något externt definierat ideal höjt över individernas egna värderingar. Det som önskas av enskilda individer kan så klart vara gemensamt för ett stort antal personer. Skillnaden mellan utbyte inom marknaden och inom politiken är att det inom politiken finns gemensamma mål. Den idealiserade överenskommelsen beträffande politikens mål tillåter dock inte att man överskrider individuella utvärderingar. Överenskommelser i sig uppstår, och vi talar fortfarande konceptuellt, från individers utövade valbeteende. Det är viktigt att allmänt accepterade överenskommelser särskiljs från alla sorters externt definierade definitioner eller beskrivningar av vad som är ”bra” och som människor i allmänhet borde ”hålla med om”.
Detta gör att det blir mycket svårare att utveckla en normativ teori för ekonomisk politik. Det finns inga kriterier att ta till hjälp för att direkt utvärdera en viss politik. Det är kanske möjligt att indirekt utvärdera en viss politik utifrån hur den politiska processen underlättar övergången från uttalade individuella preferenser till observerade politiska utfall. Fokus för denna utvärdering blir då själva processen och inte slutresultat eller utfallsmönster. ”Förbättringar” måste således sökas genom reformer av processerna – det vill säga genom institutionella förändringar som bättre låter de politiska processerna spegla de resultat som önskas av deltagarna. Ett möjligt sätt att poängtera skillnaden mellan det wicksellska paradigmet och det paradigm som fortfarande är standard inom normativ nationalekonomi är att säga det är politikens grundregler snarare än politiken i sig själv som ska reformeras. En enkel liknelse kan visa på skillnaden. Det wicksellska paradigmet fokuserar på att ändra spelets regler, vilket potentiellt kan vara av intresse för alla spelare, till skillnad från att förbättra spelstrategier för olika spelare inom de definierade och existerande reglerna.
Inom standardteorin för val på marknader finns det litet, eller inget, intresse för hur regelverket ser ut där dessa val äger rum. Vi antar helt enkelt att individen fritt kan agera utifrån sina preferenser. Om han, med andra ord, vill köpa en apelsin antar vi att han kan göra det. Det finns inget institutionellt hinder mellan den uttalade preferensen och dess realisering. Brister på marknaden uppkommer inte i förvandlingen av individuella preferenser till utfall, utan när vissa av de som väljer ställs inför alternativ som inte andra i utbytesmönstret möter. Ett sätt att försäkra sig om ”effektivitet” på marknaden är att alla deltagare ställs inför samma valmöjligheter.
När det gäller politiska utbyten finns det ingen decentraliserad process som möjliggör att ”effektivitet” utvärderas deontologiskt på samma sätt som en marknad utvärderas. Individer kan inte, på grund av karaktären på de varor som ”köps” kollektivt i politiken, förändra sina beteenden till gemensamma bytesvillkor. Den politiska analogin till decentraliserad handel mellan individer måste vara den egenskap som finns i alla utbyten, nämligen överenskommelse mellan de individer som deltar. Enhällighetsregeln för kollektiva val är den politiska motsvarigheten till friheten att byta delbara varor på marknader.
Det är sålunda enbart möjligt att utvärdera politik, oavsett resultat, om man fastställer graden av samband mellan de regler som finns för att fatta beslut och den unika regel som skulle garantera ”effektivitet” – det vill säga regeln om enhällighet mellan alla deltagare. Om ”effektivitet” anses vara det önskvärda kriteriet (såsom det är tolkat i detta sammanhang), kan normativ förbättring av processen mätas i hur mycket den går i riktning mot enhällighetskravet. Det är kanske lämpligt i detta sammanhang att påpeka att i Wicksells egen kategorisering av sina idéer används ”rättvisa” istället för ”effektivitet”, och detta visar på den exakta överenstämmelsen mellan dessa två normer när det gäller frivilligt utbyte.
Den verkliga politiken förblir såklart långt från det idealiserade kollektiva/samverkande utbyte som enhällighetsregeln skulle förverkliga. Den politiska motsvarigheten till transaktionskostnader får strävan efter idealiserad ”effektivitet” att verka ännu mer orimlig än motsvarande strävan på marknaden. Men hinder på vägen mot att förverkliga detta ideal betyder inte att man ska förkasta definitionen för själva idealet. Istället är sådana hinder införlivade i en generaliserad ”samförståndskalkyl”.
Wicksell själv gick inte längre än att förespråka reformer inom parlamentariska beslutsstrukturer. Han föreslog att det skulle finnas krav på att länka samman utgifter med finansiering. Wicksell föreslog även att något slags kvasi-enhällighetsregel borde introduceras för ofinansierade utgifter. Han utvidgade inte medvetet sin analys till konstitutionella val – alltså val av de regler inom vilka vanlig politisk verksamhet tillåts verka. De reformer Wicksell föreslog var självfallet konstitutionella såtillvida att de var ämnade att förbättra processerna vid beslutsfattande. Däremot var de kriterier han använde för utvärdering begränsade till att matcha individuella preferenser med politiska utfall i enskilda beslut och inte i förhållande till en serie beslut.
Det är nog bra i sammanhanget att poängtera att Wicksell själv inte såg på sina föreslagna procedurmässiga reformer som begränsande. Genom att introducera en större flexibilitet i skatteandelsstrukturen förutsade Wicksell att vissa utgiftspaket i sådana fall borde vinna godkännande – ett godkännande som de inte skulle få under mer rigida skattearrangemang. Vissa kritiker ser dock den wicksellska enhällighetsrestriktionen som en begränsande faktor, och då särskilt i jämförelse med den omfattande verksamhet man kan se i vanlig politisk verksamhet. Denna tolkning av Wicksells förslag som begränsande var kanske delvis anledningen till att nationalekonomer misslyckats med att ta till sig hans nyskapande utvidgning av användandet av effektivitetsnormen till den politiska sfären. En sådan begränsning blir mycket mindre begränsad – och kan kanske så småningom helt försvinna – när enhällighetskriteriet flyttas upp en nivå till en möjlig överenskommelse om konstitutionella regler inom vilka vanlig politisk aktivitet tillåts fungera. Inom dessa ramar skulle en individ rationellt kunna föredra en viss regel som vid vissa tillfällen skulle kunna leda till resultat som står i motsats till hans egna intressen. Individen kommer att fatta detta beslut om han kalkylerar med att hans egna intressen, på det stora hela och i loppet av ett antal ”spel”, kommer att gagnas bättre än av det mer begränsande användandet av det wicksellska kravet i varje enskilt fall. Det wicksellska kriteriet förblir gångbart som ett mått på den specifika effektiviteten i enskilda beslut som analyseras från fall till fall. Men en överträdelse av kriteriet i enskilda fall behöver inte betyda att regeln är ineffektiv, så länge som den har valts i konstitutionell enighet.
Som noterats ovan syftar skiftet av det wicksellska kriteriet till den konstitutionella nivån, där val av regler görs, också till att underlätta överenskommelser och, i förlängningen, till att helt ta bort potentiella konflikter mellan olika individuella intressen och mellan olika gruppintressen. Om individen anser att en konstitutionell regel kommer att finnas på plats under en lång serie perioder, där många val kommer att göras, kommer han nödvändigtvis att finna sig själv bakom en ”osäkerhetens slöja” när det gäller vilka effekter denna regel kan få för hans egna förutspådda intressen. Att välja mellan olika regler kommer därför att tendera att baseras på generaliserbara rättvisekriterier, vilket gör samförstånd mer troligt än när det är enklare att identifiera enskilda intressen.
Den nationalekonom som arbetar i den wicksellska andan, såsom den senare har modifierats, och som vill ägna sig åt att ge normativa råd, måste koncentrera sig på den process eller struktur inom vilken politiska beslut fattas. Det är i detta sammanhang redan befintliga konstitutioner, strukturer eller regler kritiskt kommer att synas. Den hypotetiska frågan blir då: Skulle dessa regler ha kunnat vara resultatet av en överenskommelse mellan deltagare i en verklig konstitutionell församling? Till och med i detta fall är det nödvändigt att begränsa de normativa råd som faktiskt är möjliga att ge. Det finns inga externa normer som kan vara grunden för kritik. Men ekonomen kan, med viss försiktighet, föreslå förändringar i förfaranden och regler som kan komma att åtnjuta allmänt stöd. Alla föreslagna förändringar kan endast betraktas som provisoriska, och det är viktigt att dessa förslag läggs fram tillsammans med insikten om hur den politiska verkligheten faktiskt ser ut. De enda regler och regelförändringar som är värda att ta i beaktande är de som skulle kunna genomföras i de politiska system som bebos av vanliga kvinnor och män, och inte de som endast fungerar för förskönade, allvetande och välvilliga väsen. Politiska alternativ måste vara möjliga att genomföra, och politiska aktörers egna intressen måste ses som begränsningar för vad som är möjligt.
6. Konstitutionalism och kontraktualism
Det slutgiltiga målet […] är likhet inför lagen, största möjliga frihet, ekonomiskt välstånd och fredligt samarbete mellan alla människor.
I och med att vi skiftar det wicksellska teoribygget till att handla om val mellan olika regler eller konstitutioner – och i samband med att en osäkerhetens slöja används för att främja överbryggandet av skillnader mellan identifierbara och allmänna intressen – flyter detta nationalekonomiska forskningsfält ihop med teorin om kontraktualism inom politisk filosofi (både i sina klassiska och moderna varianter). I synnerhet har min egen infallsvinkel likheter med John Rawls bekanta tankekonstruktion. Rawls använder sig av okunnighetens slöja, tillsammans med sitt rättvisekriterium, för att finna de rättviseprinciper som framkommer från ett konceptuellt kontrakt innan beslut om en politisk konstitution fattas.
På grund av att han inte lyckades med att flytta sin egna analytiska modell till den nivå där konstitutionella val görs, fann sig Wicksell begränsad till att utvärdera de politiska processer som ägde rum i samband med samtida beslut om allokering av resurser. Wicksell medgav att han inte kunde utvärdera politiskt agerande som rörde antingen tidigare åtaganden (till exempel hur räntebetalningar på statsskulden skulle finansieras) eller fiskala åtgärder som syftade till att omfördela inkomster och förmögenheter mellan individer och grupper. Frågor rörande omfördelning hör inte hemma inom den wicksellska utvärderingsmetoden, och detta är ett annat skäl till att detta grundläggande analytiska bidrag så länge och märkligt nog förbisågs. I och med att vi skiftar till den konstitutionella nivån inom politiken försvinner dock delvis denna begränsning. Det verkar möjligt att sluta avtal om regler för vissa skattemässiga omfördelningar om osäkerhetens och/eller okunnighetens slöja är tillräckligt tjock. De exakta särdragen hos en konstitutionellt godkänd omfördelningsstruktur kan självfallet inte härledas på ett oberoende sätt, eftersom utvärderande omdömen endast är möjliga i den process som ger en konstitutionell överenskommelse. I detta avseende stämmer tillämpningen helt överens med Wicksells ovilja att specificera normer för skattefördelning: dessa bestäms i den process som leder fram till en överenskommelse. Alla varianter av skattefördelning som genererar tillräckligt med intäkter för att finansiera de relevanta projekten klarar Wicksells test så länge som de är allmänt accepterade. På samma sätt klarar alla planer på fiskala omfördelningar Wicksells test på konstitutionell nivå om de lyckas uppnå allmänt godkännande.
Denna obestämbarhet kan vara ett bekymmer för de nationalekonomer eller filosofer som vill kunna ge faktiska råd som sträcker sig längre än de procedurmässiga begränsningar som föreslagits ovan. Konstruktivistens längtan av ta på sig rollen som social ingenjör, att föreslå reformer som ”borde” eller ”inte borde” genomföras – oavsett hur individernas preferenser manifesterar sig i den politiska processen – har helt enkelt visat sig alltför stark för många att motstå. Det vetenskapligt sunda i att konsekvent förlita sig på individualistiska värderingar har inte varit ett kännetecken för den moderna nationalekonomin.
Svårigheten med att behålla en sådan integritet förstärks av oförmågan att skilja på förklarande och rättfärdigande argument – en oförmåga som nästan alla kritiker av kontraktualistiska teorier rörande den politiska ordningen haft gemensamt. Naturligtvis kan vi inte observera processer som uppnår enhällighet om konstitutionella regler, och ursprunget för de regler som existerar vid en given tidpunkt och på en given plats kan inte på ett tillfredsställande sätt förklaras av den kontraktsteoretiska modellen. Kontraktualismens syfte, i detta sammanhang, är inte att vara en förklarande modell. Dess syfte är däremot rättfärdigande, såtillvida att den ger en grund för normativ utvärdering. Skulle de regler som observeras och som begränsar vanlig politisk verksamhet ha kunnat uppkomma som en överenskommelse i form av ett konstitutionellt kontrakt? I den utsträckning som denna fråga går att besvara jakande, har vi funnit en legitimerande koppling mellan individen och staten. I den utsträckning som denna fråga går att besvara nekande, har vi en grund för normativ kritik av den nuvarande ordningen och ett kriterium för att lägga fram förslag för konstitutionella reformer.
Det är här, och endast här, som den nationalekonom som önskar stanna kvar inom de normativa begränsningar som de individualistiska trossatserna består av kan delta i den pågående debatten om konstitutionell politik. De underskottsfinansierade regimerna bland västvärldens demokratier ger oss det mest dramatiska exemplet. Det är mer eller mindre omöjligt att konstruera en avtalskalkyl där representanter från olika generationer skulle gå med på att låta majoriteten i en enskild generation finansiera offentliga utgifter, som åtnjuts mer eller mindre omedelbart, genom att dra på sig statsskulder som gör nyttoförluster för senare generationer av skattebetalare till något oundvikligt. Detsamma gäller för de underförstådda skuldåtaganden som finns i många av de generationsövergripande transfereringsprogram som är typiska för den moderna välfärdsstaten.
Hela den kontraktsteoretiska övningen blir meningslös om man förnekar det avgörande faktum att politiskt genererade resultat är beroende av de regler som begränsar politisk aktivitet. Om slutgiltiga utfall förblir oförändrade trots förändringar i den konstitutionella strukturen finns det ingen plats för konstitutionell ekonomi. Men, å andra sidan, om institutioner har en roll att spela har den ett klart syfte. I ett positivt perspektiv inbegriper detta syfte analys av hur olika uppsättningar begränsande regler fungerar. För att anknyta till spelteori är denna sorts analys ett försök att hitta lösningar till spel, såsom dessa definieras av en uppsättning regler. Från en normativ synvinkel är den konstitutionella ekonomens uppgift att hjälpa individer – i egenskap av medborgare som i slutändan har kontrollen över sina egna samhällen – med att söka finna de regler som bäst gynnar deras målsättningar, vilka de än må vara.
År 1987 firar USA tvåhundraårsjubileum av det konstitutionella konvent som gav oss de grundläggande reglerna för den amerikanska samhällsordningen. Detta konvent var ett av endast ett fåtal exempel från historien då politiska regler avsiktligt valdes. Den vision av politiken som inspirerade James Madison var inte olik, i allt väsentligt, den vision som inspirerade Knut Wicksells inte lika omfattande, men mer fokuserade, analys av beskattning och utgifter. Dessa två förkastade alla slags organiska tankar på staten som mer vis än de individer som utgör dess medborgare. De försökte båda på alla vis använda sig av vetenskaplig analys för att kunna lösa den ständigt närvarande frågan för samhällsordningen: Hur ska vi kunna leva tillsammans i fred, välgång och harmoni samtidigt som vi behåller vår frihet som självständiga individer som kan, och måste, skapa våra egna värderingar?
Referenser
Brennan, Geoffrey & Buchanan, James M. (1985), The Reason of Rules: Constitutional Political Economy (Cambridge: Cambridge University Press).
Buchanan, James M. (1949), ”The Pure Theory of Public Finance: A Suggested Approach”, Journal of Political Economy, vol. 57, nr. 6, s. 496–505.
Buchanan, James M. & Tullock, Gordon (1962), The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy (Ann Arbor: University of Michigan Press).
Rawls, John (1971), A Theory of Justice (Cambridge: Harvard University Press).
Wicksell, Knut (1958), ”A New Principle of Just Taxation”, i Richard A. Musgrave & Alan T. Peacock (red.), Classics in the Theory of Public Finance, (London: MacMillan), s. 72–118.
Wicksell, Knut (1896), Finanztheoretische Untersuchungen (Jena: Gustav Fisher).
Vid ett tillfälle som detta skulle det vara klandervärt om jag försummade att nämna det inflytande som den framstående svensken Knut Wicksell haft på mitt eget arbete – ett inflytande utan vars hjälp jag inte skulle ha stått vid detta podium. Många av mina studier, och särskilt de inom politisk ekonomi och skatteteori, skulle kunna ses som olika upprepningar, utvecklingar och omarbetningar av wicksellska teman. Denna föreläsning är inget undantag.
Ett av de mest spännande ögonblicken i min karriär, intellektuellt sett, var när jag 1948 upptäckte Knut Wicksells då okända och oöversatta avhandling Finanztheoretische Untersuchungen begraven i de dammiga samlingarna i Chicagos gamla Harper Library. Det var den plötsliga fritid som en nyutsprungen akademiker har direkt efter sin disputation som gjorde att jag hade tid att strosa runt i biblioteket, och detta kom att bli mitt egna dramatiska exempel på slumpens roll vid lärande. Wicksells nya princip rörande rättvis beskattning gav mitt självförtroende ett enormt uppsving. Wicksell, som var en etablerad akademiker inom den ekonomiska idéhistorien, utmanade de gängse tankarna inom teoribildningen kring offentliga finanser på ett sätt som stämde överens med mina egna kritiska tankebanor. Från och med det ögonblicket i Chicago, bestämde jag mig för att presentera Wicksell för en större publik och började omedelbart arbeta med att översätta hans verk. Efter en tid, och efter en hel del hjälp av Elizabeth Henderson, kunde det till slut publiceras.
I sin avskalade form var Wicksells budskap tydligt, grundläggande och självklart. Nationalekonomer borde sluta ge råd rörande politik som om de vore anställda av en välvillig diktator, utan de borde istället analysera de strukturer inom vilka politiska beslut fattas. Med Wicksell vid min sida kunde även jag våga mig på att utmana den renlärighet som fortfarande existerade inom både välfärdsekonomi som inom läran om offentlig ekonomi. I en tidig artikel (1949) uppmanade jag mina kollegor att utarbeta någon sorts modell av staten, av politiken, innan de fortsatte med att analysera effekterna av olika politiska åtgärder. Jag bad alla nationalekonomer att titta på ”den ekonomiska politikens konstitution” och att undersöka de regler och begränsningar som politiska aktörer arbetar inom. I likhet med Wicksell var mitt syfte till syvende och sist normativt och inte sterilt vetenskapligt. Jag försökte förstå relationen mellan individen och staten från ett ekonomiskt perspektiv innan jag skulle kunna ge några patentlösningar rörande policy.
Wicksell förtjänar att betraktas som den viktigaste föregångaren till den moderna public choice-teorin, eftersom vi finner - redan i hans avhandling från 1896 - de tre grundläggande beståndsdelar som utgör grunden för denna teori: metodologisk individualism, homo economicus och politik-som-utbyte. Jag kommer att diskutera dessa analytiska beståndsdelar i de följande sektionerna. I avsnitt fem sammanför jag dessa beståndsdelar till en teori om ekonomisk politik. Denna teori stämmer överens med, bygger vidare på och utvidgar systematiskt traditionellt accepterade principer i liberala västerländska samhällen. Många fortsätter dock att motsätta sig den ansats för institutionella/konstitutionella reformer som antyds, trots att nästan ett sekel har förflutit sedan Wicksells banbrytande arbete. Individens relation till staten är självfallet ett centralt ämne inom politisk filosofi. Alla försök av nationalekonomer att förstå detta förhållande måste äga rum inom denna mer omfattande diskurs.
More
Less
Experience
Years of experience: 12. Registered at ProZ.com: Feb 2015.
My name is Rikard Ehnsiö. I was born and raised in Sweden, although I have lived abroad for many years (United States, United Kingdom and Israel). The great benefit living abroad for such an extended period of time – apart from the getting to meet and interact with all kinds of people – is that my English is absolutely fluent.
I have a PhD in Middle Eastern History from School of Oriental and African Studies (University of London), whereas I did my BA/MA at Uppsala University in Sweden. What this means is that I am just as comfortable expressing myself in academic English as I am in academic Swedish. Naturally, I am also used to using both languages more colloquially.
I am very conscientious and diligent as a translator, and I always work very hard to keep the same tone of voice as in the original text. For me, meeting deadlines is a matter of principle.
Portfolio 