Jag minns att jag en gång läste att somliga låter språket skymma tanken, men har själv erfarit att bra många fler låter det ersätta tanken.
Affärsmannens konversation bör styras av färre och enklare regler än någon annan av den mänskliga varelsens funktioner. Dessa regler är:
Att ha något att säga.
Säga det.
Sluta tala.
Att börja tala innan man vet vad man vill säga, och att fortsätta sedan man sagt det, får en köpman att hamna i rättssalen eller på fattighuset, och det förstnämnda är en genväg till det sistnämnda. Jag håller mig med en juridisk avdelning här, och det kostar mycket pengar, men mitt syfte är att undvika rättsprocesser.
När man besöker en flicka eller språkar med vänner efter middagen går det för sig att föra en konversation som liknar en söndagsskoleutflykt, med avbrott för att plocka blommor, men på kontoret bör ens meningar utgöra det kortast möjliga avståndet mellan två punkter. Klipp bort inledningen och sammanfattningen, och sluta innan du kommer till ”för det andra”. Man måste hålla predikningarna korta för att fånga syndare, och präster tycker sig inte behöva långa för egen del. Låt dårar få det första ordet, och kvinnor det sista. Köttet ligger alltid mellan brödskivorna. Naturligtvis gör en aning smör på vardera sidan ingen skada, om det är avsett för en man som gillar smör.
Minns även att det är lättare se vis ut än att tala med visdom. Säg mindre än den andre och lyssna mer än du talar, ty när en man lyssnar talar han inte om sig själv, och han smickrar den som gör det. Förse de flesta män en god lyssnare och de flesta kvinnor med tillräckligt mycket skrivpapper, så berättar de allt de vet. Rikedomen gör sig hörd – men inte med mindre än att innehavaren är lösmynt, och då är yttrandena alltid förargelseväckande. Även fattigdomen gör sig hörd, men ingen vill höra vad den har att säga.